Bloggen,  Våra berättelser

Hösten 2018 någonstans i Södermanland

Under pågående cellgiftsbehandling för bröstcancer rehabiliterar jag mig. Vackra höstdagar är jag ute i skogen med en svampkorg i handen. Inte en tanke på TBE eller fästingar. Alltid tänkt att får man TBE är det väl som en influensa i värsta fall. Ändå är jag utbildad inom sjukvården.

Oktober. Får feber och förkylning som går över efter några dagar. Sen vaknar jag efter någon vecka och kräks okontrollerat, ringer onkologen och de säger att förmodligen är det cellgifterna som ställt till det. Efter 3 dagars kräkningar känner jag att jag måste ringa min granne i avvaktan på ambulans eftersom jag känner att jag håller på att bli medvetslös. På akuten får jag dropp och blir hemskickad eftersom ”jag är cancerpatient och då kan det bli såhär”. På kvällen känner jag mig paranoid. Varenda ljud får mig att få panik. Personlighetsförändrad, som i psykos. Dagen efter snubblar jag runt och ramlar och kräks och min man och dotter bär in mig i bilen. Det jag minns är att jag kräktes oavbrutet och inte kunde andas. Jag bad min man att klippa upp min tröja för att få luft. Lumbalpunktion och intensivvård i 10 dagar. Har fått återberättat att jag frågade läkaren om jag kommer dö. Han svarade att så är kanske fallet. Jag svarade ”Jahapp” och somnade om. Sista dagarna höll andningen på att ge upp och läkarna övervägde respirator. Lyckligtvis var det då det vände. Från att ha varit vältränad och skarp behövde jag total omvårdnad. Mina tankar höll inte ihop och talet var sluddrigt. Ena ögonlocket hängde och högerarmen var förlamad. Med hjälp av en sjukgymnast lärde jag mig att gå med rollator.

Detta hände för drygt ett år sen. Idag kan jag gå med stöd av annan person. Har skrapat upp mina knän ett antal gånger efter att ha ramlat. Armen är fortfarande förlamad och det största funktionsnedsättningen jag upplever är hjärntröttheten. Hjärntrötthet! Har alltid tänkt ”vill man så kan man”. Så fel jag hade. Jag behöver minst 12 timmar sömn per natt och vila flera gånger om dagen. Jag kan inte ha bakgrundsljud och göra saker samtidigt. Jag har körförbud pga hjärntröttheten. Vilket är bra eftersom jag garanterat skulle krocka eller köra ihjäl någon eftersom det är alldeles för mycket intryck med bilkörning. Jag kan säga samma sak 10 gånger eller tro att jag sagt någonting fast jag inte har det. Börja med en sak och sen tappa tråden och påbörja någonting annat. På kvällarna när jag inte känner av att hjärnan fått nog går jag i sömnen från vaket tillstånd. Kan skicka sms i sömnen utan att komma ihåg det. Lättirriterad generellt. När jag undrar över prognos är svaret att det är omöjligt att säga. Mitt liv idag är ett tillstånd av ovisshet. Jag är ändå innerligt tacksam över varje dag jag får med mina älskade barn och fantastiska make. Att en fästing kunde förändra allt så fort….. och att ett vaccin hade kunnat förhindra det.

Tina Korzen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *